torsdag 25 oktober 2012

Tjuvtränade idag

Fett jobbigt att skriva ett blogginlägg med bara en hand. Men nu tar jag och gör det ändå för er, mina kära läsares, skull. :) Jag var ju på återbesök hos handkirurgen i Måndags för att planera en eventuell operation då mitt lillfinger låg snett efter brottet. Mycket riktigt behövde de sätta in titanskruvar i handen och jag fick en tid redan samma dag vilket var väldigt skönt. Operationen gick bra förutom att det var ganska obehagligt då jag var helt vaken. Jag var såklart lokalbedövad i handen, men man känner ju ändå när kniven skär upp huden. Ryser bara jag tänker på det! Jag fick träningsförbud fram till nästa återbesök, den första november, eftersom såret kan bli infekterat om det blir blött innanför gipset. Jag fick smärtstillande utskrivet men jag tyckte inte det gjorde så ont så jag hämtade aldrig ut medicinen från apoteket. Jag tänkte inte på att min hand då fortfarande var bedövad, och det visade sig under natten att jag behövde visst lite smärtstillande. Tänk dig att du har brutit handen, och att någon konstant hälsar på dig med ett stadigt grepp om din hand. Ungefär så kändes det första natten.

Jag skrev ju i mitt förra blogginlägg att jag ville prova 470 watt i 5 min efter att ha vilat dagen innan. Jag har ju nu vilat på tok för länge om du frågar mig. Så jag borde väl kunna köra ett liiitet pass bara. Så litet att jag knappt hinner bli svettig! Så jag trotsade läkaren och värmde upp i 15 minuter för att sedan ösa 470 watt så länge jag orkade, med målet att klara 5 min. De första två minuterna gick relativt lätt, men sen började mjölksyran smyga sig på. Oj vad mycket mjölksyra jag hade efter 4 min. Men jag kunde ju inte ge upp! Det är även ganska knäckande att man måste höja kadensen en aning ju längre man kommer eftersom friktionen värmer upp någonting inne i cykeln så att effekten minskar även fast man håller samma kadens. Men jag klarade det! Jag vet att det finns de som tror att jag sitter och myttar här på bloggen (som att någon skulle ljuga på nätet...) så därför skaffade jag bildbevis! 


Dessvärre glömde jag resetta datorn innan jag började köra så den visar bara strax över 3 minuter. Sen tycker jag att jag faktiskt kan få 2 watt i handikapp på grund av min brutna hand :). Tycker dock farten ser lite klen ut. Kollar man på SRM data från proffsen på tempoetapperna i alla grand tours snittar de bästa strax över 400 watt i en timme och landar på ungefär 50 km/h och då är det ju varken helt platt eller vindstilla. Kolla bara på den här gamla artikeln om Chrisopher Froome's tempoetapp i Vueltan för ett år sedan. De har i och för sig ganska bra cyklar och framförallt ganska aerodynamisk position på cykeln. Notera att jag satt upprätt under detta test då jag är värdelös i tempoställning. En duktig tempospecialist har nästan samma effektutveckling i tempoställning som när de sitter upprätt.

För de som undrar så mäter wattbike och SRM på exakt samma sätt och båda mäter väldigt säkert. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju även att det kanske var fel på cykeln, så idag körde jag den andra cykeln IKSU har och att båda mäter fel är omöjligt.

lördag 20 oktober 2012

Brutit handen

Hade planerat att skriva om vilken underbart vacker dag det var idag och att jag börjar bli lite småkär i cykelcross. Istället får jag skriva om min dag på akuten.

Var knappt ett moln på himlen idag och jag var riktigt sugen på att köra distanspass i skogen. Gick bra tills vi kom till en väg som blivit totalförstörd på grund av regnet och inatt frös det så att det i princip var som att cykla i ett stenrös. Gick inte så fort när jag vurpade, men tillräckligt för att jag skulle göra en kullerbytta rakt ner i diket. Först tänkte jag "Vad pinsamt att ramla..." några sekunder senare insåg jag att jag var helt genomblöt eftersom det var vatten i diket. "Vad jobbigt att vara blöt hela vägen." tänkte jag då, kände att handen var lite öm men det var inte så farligt. Det var först när jag satte mig på cykeln och fortsatte köra på den skuttiga vägen som jag insåg att handen kanske är bruten. Som tur var så kom vi strax efter ut på asfalten och jag kunde då köra hela vägen hem med en hand på styret. Inte så smart dock eftersom jag hade andra handen ganska lågt och den blev väldigt svullen. När jag väl kom in på akuten skickade de mig till Ålidhem vårdcentral istället för att bli undersökt av läkare där. Nästan samtidigt som jag kom dit kom två andra personer, en som fått en köttkvarn på tån (och gick till akuten från Ersboda... Med en krossad tå!) och en som hade ramlat i trappen, plus barnbarn (som tvingade mormor till akuten) till den senast nämnda. Vi följdes åt hela vägen i alla väntrum, de hade många historier att dela med sig av och en av dem var idrottspsykolog så de 6 timmarna i väntsalarna gick ganska fort.

Rykande färskt gips från akuten.
Nog med gnällandet och lite mer positivt tänk! Jag kan ju fortsätta träna, det är inget problem, och det var vänster hand jag bröt så jag kan ju plugga inför tentorna nu i november. Jag har ju inte ont så länge jag inte rör på handen vilket jag ändå inte kan med gipset. Så det enda jag behöver bekymra mig över egentligen är att det är lite otympligt att bara ha en hand, och att jag endast kan spela sc2 som en clicker :P.

Om man bortser från min brutna hand är jag i riktigt bra form. Det är ju meningen att man ska bli sämre på hösten efter en massa vila och inte så intensiva pass. men jag bara fortsätter att bli bättre trots att jag varit så sjuk hela hösten. Igår provade jag att köra lite intervaller på wattbiken och jag klarade 470 watt i 3 minuter (!!!) och då var jag  inte riktigt uppvärmd, inte riktigt mentalt inställd på att köra in i kaklet (som man måste vara inför ett riktigt maxtest) och hade inte vilat dagen innan. Jag tänkte vila imorgon och ställa in mig på att klara 470 watt i 5 minuter på måndag. Det borde jag klara med tanke på att 3 minuter gick hyfsat lätt. Men ärligt talat känns det lite för bra för att vara sant så jag ska prova att köra på den andra wattbiken ifall det skulle vara fel på den jag använde. Vilket jag misstänker för 470 watt i 5 minuter på 72 kg, och en formkurva som fortfarande pekar rakt uppåt efter drygt ett års seriös träning, låter lite för bra för att vara sant. Man måste ju vara realistisk. Sammtidigt vet jag ju att en wattbike är otroligt säker och sannolikheten att den mäter fel trots att den är relativt ny faktiskt är väldigt låg. Dessutom har jag väldigt hög syreupptagningsförmåga. Senast jag testade hade jag 81,6 och då förväntade jag mig att inte öka mer men ärligt talat tror jag att den är högre nu. Man börjar ju fundera på vad som händer om man tävlar seriöst på elitnivå 3-4 säsonger så man får lite rutin och vana, och fortsätter träna ordentligt. Ingenjörskarriären kanske får vänta ett par år :). Känns liiite långt borta med en proffskarriär när man har kört två tävlingar på elitnivå, men siffrorna ljuger ju inte (hoppas jag). Så jag har ju talangen. Uppenbarligen har jag ju självförtroendet också. Motivationen och viljan att lyckas behöver vi inte ens prata om, det måste vara nåt fel på mig gällande den punkten. Talang + motivation + självförtroende = :D . Notera att jag inte _räknar_ med att bli så pass bra, jag _hoppas_ på det. Jag kommer bli supernöjd om jag kan slå mig in i svenska eliten nästa säsong, vilket är mitt mål för tillfället, och med "slå mig in i eliten" menar jag inte att jag ska vinna svenska cupen eller SM, utan att jag kan öht ha med eliten att göra. Efter att jag uppnår det målet får vi ta nästa steg på den oändligt långa stegen.



lördag 13 oktober 2012

Långtur idag

Idag körde vi långtur i ruskingt oktoberväder till Åbrånet. Lite spännande eftersom vi körde på vägar och stigar som ingen hade kört på innan men Tom var väl förberedd med karta och GPS. Hade ingen aning om att det finns så mycket skogsvägar i Umeåtrakterna. Man kan ju i princip ta sig överallt utan att åka på asfalt. Vart cirka 10 mil idag på nästan bara på skogsvägar och stigar, riktigt kul! Men min teknik i skogen är ju inget vidare så de fick vänta på mig efter de svåra utförskörningarna.

Vägbeskrivning. Ingen fattade förutom Tom och Sune Westman som hade planerat rutten. 
Fler och fler vek ner sig efter vägen eftersom det var duktigt mycket backar. Här är tappra skaran som tog sig hela vägen till Åbrånet.
Efterlängtad mat. Köttet var från gårdens egna avelsdjur och var det var makalöst gott. Satt inte fel med varm soppa till då det var ganska kyligt och rått ute.
Idag körde de även cykelcross på riktigt i Falun då CX-cupen är där och härjar. Darvell vann i vanlig ordning, men Öijer behåller ledartröjan då han har varit med på alla deltävlingar och fightats om topplaceringar varje gång.

fredag 12 oktober 2012

Welcome to the Family!

Idag kom en leverans från Falun med världens två bästa saker. Mat och en Cykel. Närmare bestämt en Cykelcross som jag ska ha för att cykla på lite fina grusvägar med samt till vintercykling. Det är ju inte min cykel men jag får låna den tillfälligt av min Far som tycker jag ska ut och cykla på vägarna istället för att bara köra inomhus under vintern. Nu kan jag äntligen hänga med på de omtalade crossturerna och imorgon ska det köras den legendariska slingan "Sunes backar" med grabbarna i Gimonäs CK. Börjar bli lite trångt med alla cyklar på 20 kvadrat. Ska skaffa fler upphängningsanordningar som jag har till min linjecykel.

Från vänster, cykelcrossen Bertil (Scott CX Comp), linjeloppscykeln Sture (Giant TCR Composite) och Tempocykeln Uno (Ridley Dean 1113a)
En väldans massa mat, bland annat 10 liter GI-müsli! De måste tro att jag svälter där hemma ;)
Man börjar se i andra cykelbloggar att det gnälls väldigt mycket över bristande motivation så här i hösttider. För att motverka det kan ju jag säga att jag fortfarande är taggad till tusen och ser fram mot all cykling i höst och vinter, men framförallt till nästa tävlingssäsong såklart!

onsdag 10 oktober 2012

Monsterpass

5h i förrgår och 4h igår på IKSU. Riktigt skönt att komma igång med grundträningen på riktigt. I måndags kändes det sådär och jag tror att det berodde på för dålig med både kolhydrater och salt innan och under passet. Man svettas ju ganska mycket under ett så långt pass så det är viktigt att få i sig ordentligt med salt, och varför man behöver kolhydrater säger ju sig självt. Så igår preppade jag med en lunch på cirka 2000 kcal och hade med mig lite snacks att ta under passet. Helt annan känsla. Efter 3 timmar på crika 75% av max i snitt kände jag mig fortfarande hur fräsch som helst. Så sista halvtimmen körde jag all-in på 85-90% av max. Vet inte riktigt vart min mjölksyratröskel ligger nu för tiden eftersom jag inte kör med pulsband längre men det var runt den jag låg sista biten i alla fall. På slutet bestämde jag mig för att avsluta på topp med en 1 min spurt. Ganska intressant att se vad man kan åstakomma i en långspurt efter 4 timmars cykling eftersom det är viktigt att vara snabb på slutet av en tävling. Så jag ställde mig upp och la i en tuuung växel och drog till en början ungefär 800 watt, det visade sig vara lite optimistiskt då jag landade på strax under 700 watt. Om man antar att jag hade klarat 700 watt om jag inte hade haft lite för höga tankar om mig själv i början landar jag på 9,7 w/kg med mina 72 kg som jag väger när jag är i form. Alla långspurter jag kört i sommar under träningspassen har lönat sig. Jag är ju inte explosiv för fem öre men ganska bra mjölksyratålighet tyder det på att jag har. I en klungspurt funkar det ju självklart inte att spurta på detta viset. De riktiga spurtarna lägger ju sig bara bakom mig och spurtar på riktigt de sista 200 meterna istället. Men det funkar i en avslutning som är lagd hyfsat brant uppför. Typ en Gilbert spurt.

Hur som helst tror jag på att köra träningpass som liknar tävlingar så mycket som möjligt. Många väljer att ha överdrivet strukturerade träningpass där de kör så här många watt så här länge. Visst, du får bra kontroll på din träning men jag tror det är bättre att blanda träningpassen med lite inslag av varje. Till exempel istället för att köra 4 minuters intervaller med 3 minuters vila (standard vo2max intervaller) 7-8 gånger på ett träningpass, så lägger man in lite sånna intervaller när man känner för det i ett större pass. Jag vet att det är många som hatar att köra intervallpass och struntar därför helt i att köra dom. Ett tips är att lägga in lite 3-4 minuters intervaller i dina längre pass istället. Då blir det inte bara roligare. Intervallerna blir effektivare och du får ett träningspass som liknar en riktig tävling mer.

fredag 5 oktober 2012

Vi provar väl igen då

Efter att ha varit sjuk, frisknat till och sedan blivit sjuk IGEN, så provar vi väl en gång till att sätta igång med grundträningen. Idag körde jag intervaller i tempoställning kombinerat med styrkepass. Kändes väl rätt ok med tanke på hur mycket jag varit sjuk den senaste tiden. Efter en kort uppvärmning körde jag 400 watt i 5 minuter och kunde ha kört på 5 till om jag hade gått in för det. Så formen är ju inte helt bortblåst efter min fina säsongsavslutning. Tog det lite lugnare de andra intervallerna, men det spelar faktiskt ingen roll hur hårt jag kör i tempoställning, jag får ont i rumpan och baksida lår även om jag  snurrar på 200 watt vilket jag klarar en evighet annars. Det är ju positivt för det betyder att jag egentligen bara måste köra lite längre pass på tempocykeln utan att trycka på som en dåre för att bli bättre på tempo. Idag skrapade jag ihop totalt 40 minuter i tempobågen vilket får duga. Efter intervallerna körde jag ett gammalt hederligt benpass med knäböj, benpress, benspark och utfall. Herregud vilken träningsverk jag kommer få imorgon. Har inte tränat ben på gymmet på mer än ett halvår och jag känner av det redan nu. Härligt, då känner man att man lever! 

I mitt förra blogginlägg skrev jag ju att jag letar elitlag till nästa säsong, och ett par dagar senare skriver Öijer detta blogginlägg. "Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag inte vill missa någon som kan vara intresserad, för jag tror mig veta att fler är intresserade." skrev Öijer. Jag kände mig ganska träffad så jag skickade iväg ett mail snabbt som attan och vips så blev jag del av Falu CK Elit nästa säsong. Kul! Bara ungefär 6,5 månader kvar till premiär. Lika bra att börja räkna ner redan nu ;)

Läste här om dagen en väldigt intressant artikel som handlar om warp speed. Fysiker som man är kan man inte låta bli att fundera på vad man kan använda detta underverk till, om det mot förmodan kommer fungera under våran livstid. Då slog det mig att UCI har ju regler mot motorer som driver cykeln framåt (vilket ju är en ganska befodag regel), men en sån här motor driver tekniskt sett inte fordonet framåt. Den bara använder rymdens oändliga expandering för att "trycka ihop" avstånden relativt fordonet framför och "dra ut" avstånden relativt fordonet bakom. Enkelt! Låter det som ett skämt? Ja det tycker alla vettiga människor i alla fall. Men efter att ha läst på tok för mycket relativitets teori, kvantmekanik och annan mindfuck science tvekar jag inte en sekund på att detta kan fungera. Ett litet problem är ju dock att det blir ganska svårt att väja för andra cyklister och fordon. Man får helt enkelt göra en tidig all-in utbrytning innan man sätter på motorn för att öka avståndet till klungan lagom mycket. Men man får se till att göra det på en raksträcka dock för att ta kurvorna i 10 gånger ljushastigheten kan bli svårt. 

Såhär tycker jag i alla fall om att NASA börjar forska seriöst i warp speed, och att jag äntligen börjat lira sc2 kampanjen efter att ha fått spelet i julklapp för snart ett år sen av min bror: