onsdag 26 december 2012

Jul i Falun

Har varit hemma i Falun i snart en vecka och på den tiden har jag hunnit: Sopat banan med familjen i både kort, Besserwisser och Settlers of Catan, jag har dessutom fyllt 22, firat jul och cyklat såklart! Har lånat pappas 29" MTB för att slippa släpa med mig en cykel ner från Umeå och har nu bestämt mig för att köpa en MTB. Tycker det är mycket trevligare att köra MTB än cykelcross när det är snö ute. Man har mycket fler valmöjligheter när det kommer till vägval, det kan gärna vara 5 cm snö på vägen när man har MTB. Dessutom är det mycket skönare med ordentlig dämpning när det är så guppigt på vägarna.
Mycket snö på cykelvägen, men det gör inget när man har 29" MTB och 300 dubb/däck!

Rejält med snö även uppe i Solarvet. Foto: Henrik Öijer


Har cyklat alla dagar förutom julafton här hemma och det har blivit en del distans. 15 timmar på 4 dagar varav ett pass var med Henrik Öijer! Vi har elitlagträff med träning, planering, presentation av sponsorer och annat kul nu i helgen. Har träffat tre av de åtta andra cyklisterna i laget och de är verkligen hyvens killar :) Ska bli spännande att träffa resterande fem också. Bilder och rapport från lagträffen kommer den 30e...isch

lördag 1 december 2012

Långa cyklister

En gång för alla tänkte jag reda ut lite förvirring som råder kring det här med långa cyklister. Finns det någon fördel med att vara lång? Frågar du en cyklist säger hen med största sannolikhet att det inte finns någon fördel med att vara lång. Att man måste kompensera sitt handikapp med lite bättre kondition och styrka. Jag är 193 cm lång och får ofta höra att jag är sjukt stark uppför "trots" min längd.

Jag har inte så mycket till vetenskapliga belägg för det jag kommer skriva här för att det helt enkelt inte finns några studier som visar varken det ena eller andra (rätta mig gärna om jag har fel). Jag påstår att man har viss fördel av att vara lång med ett enkelt argument: kolla bara på medellängden hos cyklisterna i Wourld tour lagen. Om ni inte orkar räkna ut den själva har jag redan gjort det. Jag slumpade fram 3 world tour lag (BMC, Vacansoleil och Lotto-Belisol) och räknade ut medellängden av cyklisterna i de lagen (eller rättare sagt de cyklister vars medellängd jag hittade). Resultatet vart 183 cm. Med andra ord ungefär 5 cm LÄNGRE än medellängden för vuxna män. 10 av de 61 cyklisterna jag slumpade fram är längre än 190 cm och en av dem är 197 cm (Taylor Phinney, så klart). Tror dock jag råkade slumpa fram 3 lag med ovanligt långa cyklister, så jag kulle säga att medellängden för en cyklist i world tour är ungefär samma som medellängden för män i resten av världen.

Bradley Wiggins, 192 cm 69 kg. Inte så mycket muskler på den kroppen, men han har rätt bra effektutveckling den där killen.


"Anledningen att man har viss fördel av att vara lång är för att man då får mer muskelmassa, så enkelt är det." Nej nej nej och åter nej... Det är inte så enkelt. Om man kollar på hur i princip alla långa cyklister är byggda är de långa och väldigt smala. De har alltså inte särskillt mycket muskelmassa. En persom som är 193 cm lång och väger 70 kg har mycket mindre muskelmassa än en person som är 170 cm lång och väger 70 kg. Så hade det bara handlat om muskelmassa hade alla cyklister varit små pygméer med den enda skillnaden att de har olika mycket muskler. Tempo- och spurt specialisterna skulle vara korta och kompakta  (typ som Mark Cavendish).

Långa cyklister har generellt högre effektutveckling än kortare cyklister på bekostnad av vikt, lite mer vindmotstånd och kontroll av cykeln. Därför är ofta långa cyklister bättre på platten. Jag kan inte säkert säga varför, vissa påstår att det är på grund av att längre personer ofta har lättare att få högre syreupptagnigsförmåga på grund av större lungvolym. Vissa påstår att man får större kraftmoment med långa ben. Jag vet inte vilket som är rätt, och ärligt talat spelar det ingen roll.

söndag 25 november 2012

Hårt pass igår

I fredags körde jag själv ut till Sävar och tillbaka, till största del på asfalt men även lite på grus. Kändes inget vidare faktiskt, har på den senaste tiden inte alls kunnat trycka på lika mycket som vanligt. Det blir ju inte bättre av att det är konstant skitväder och ett lager lera på grusvägarna. Ville egentligen träna på ordentligt till jullovet för att ta det lite lugnare då men jag ska prova att ta det lugnt veckan som kommer för att ta reda på om jag har tränat för mycket. Har blivit ganska många timmar och framförallt ganska hårt efter att handen har läkt. Jag gissar på att det vart lite för mycket av en rivstart efter lite glest med träning på grund av förkylningar och skador i höst.

Igår var inget undantag. Det var långpass med GCK som stod på schemat och tydligen hade nästan alla tagit bort dubbdäcken trots att vi bestämt att alla kör med dubb för att göra det rättvist. En snabb grupp med Peder (som hade slicks... -.-) i spetsen körde väldigt hårt på hemvägen från Nordmaling. Envis som man är ska man ligga längst fram och hävda sig trots kass form och dubbat. Uppför Hössjöberget väggade jag totalt, men kunde ligga på hjul hela vägen hem. 

Nu ska jag som sagt ta det lugnt ett tag och testa i slutet på veckan vilken medeleffekt jag klarar av i en 5 minuters intervall eftersom jag vet ganska bra vart jag bör ligga om jag är i hyfsad form. Tror inte jag behöver särskllt mycket vila eftersom jag för endast en månad sedan slog nytt rekord i ovan nämnda intervallform.

lördag 3 november 2012

Hejdå gips... hej IKSU!

I torsdags fick jag äntligen ta bort det där förbannade jävla (ursäkta ordvalet, men det är befogat) gipset. Det blir ganska jobbigt att gå runt med handen högt hela tiden när man har ett tungt gips runt hela underarmen. Sen suger det ju att inte kunna träna. Egentligen gör det inte så mycket att jag fick vila lite mitt i grundträningen. Trots det är det ganska psykiskt jobbigt när man är van att få ett dagligt tillskott av endorfiner från träningen. Det är ungefär samma sak som att vara beroende av en drog och helt tvärt sluta. Med den lilla skillnaden att det är lite mer hälsosamt att träna än att ta droger.

Jag har fortfarande lite för ont för att köra med crossen i skogen och jag vill inte riskera att handen läker fel så jag väntar tills nästa lördag innan jag hänger med på långpass. Så de senaste tre dagarna har det endast blivit gamla hederliga spinningpass på IKSU. Tack och lov för att man har en så bra träningsanläggning i stan. Jag hade aldrig klarat av grundträningen utan IKSU. Så även fast vi inte har den längsta cykelsäsongen i Umeå är det inte helt fel att bo här som cyklist, dessutom är det otroligt bra organiserade träningar här uppe tack vare eldsjälar i GCK som t.ex. Anders Olsson och Tom Pietilä.

Har inte så mycket träningsrelaterat att skriva om, eftersom jag helt enkelt inte har tränat, så det fick bli mitt kortaste inlägg någonsin idag. Jag skriver ju bara inlägg när jag har någonting som eventuellt är intressant för er läsare och för en landsvägscyklist är ju träningen inte särskillt spännande under vinter. Så min uppdateringsfrekvens kommer vara fortsatt låg. Närmare bestämt kommer frekvensen vara ungefär 0,4 till 0,5 µHz (mikrohertz). Ni kan ju roa er med att räkna ut hur lång tid det är mellan varje uppdatering, den som kommer med rätt svar först vinner en överraskning!

PS: alla Civilingenjörer/högskoleingenjörer är uteslutna ur tävlingen! Ni har vettigare saker att räkna på... Vad gör ni ens här när vi snart har tenta?!

torsdag 25 oktober 2012

Tjuvtränade idag

Fett jobbigt att skriva ett blogginlägg med bara en hand. Men nu tar jag och gör det ändå för er, mina kära läsares, skull. :) Jag var ju på återbesök hos handkirurgen i Måndags för att planera en eventuell operation då mitt lillfinger låg snett efter brottet. Mycket riktigt behövde de sätta in titanskruvar i handen och jag fick en tid redan samma dag vilket var väldigt skönt. Operationen gick bra förutom att det var ganska obehagligt då jag var helt vaken. Jag var såklart lokalbedövad i handen, men man känner ju ändå när kniven skär upp huden. Ryser bara jag tänker på det! Jag fick träningsförbud fram till nästa återbesök, den första november, eftersom såret kan bli infekterat om det blir blött innanför gipset. Jag fick smärtstillande utskrivet men jag tyckte inte det gjorde så ont så jag hämtade aldrig ut medicinen från apoteket. Jag tänkte inte på att min hand då fortfarande var bedövad, och det visade sig under natten att jag behövde visst lite smärtstillande. Tänk dig att du har brutit handen, och att någon konstant hälsar på dig med ett stadigt grepp om din hand. Ungefär så kändes det första natten.

Jag skrev ju i mitt förra blogginlägg att jag ville prova 470 watt i 5 min efter att ha vilat dagen innan. Jag har ju nu vilat på tok för länge om du frågar mig. Så jag borde väl kunna köra ett liiitet pass bara. Så litet att jag knappt hinner bli svettig! Så jag trotsade läkaren och värmde upp i 15 minuter för att sedan ösa 470 watt så länge jag orkade, med målet att klara 5 min. De första två minuterna gick relativt lätt, men sen började mjölksyran smyga sig på. Oj vad mycket mjölksyra jag hade efter 4 min. Men jag kunde ju inte ge upp! Det är även ganska knäckande att man måste höja kadensen en aning ju längre man kommer eftersom friktionen värmer upp någonting inne i cykeln så att effekten minskar även fast man håller samma kadens. Men jag klarade det! Jag vet att det finns de som tror att jag sitter och myttar här på bloggen (som att någon skulle ljuga på nätet...) så därför skaffade jag bildbevis! 


Dessvärre glömde jag resetta datorn innan jag började köra så den visar bara strax över 3 minuter. Sen tycker jag att jag faktiskt kan få 2 watt i handikapp på grund av min brutna hand :). Tycker dock farten ser lite klen ut. Kollar man på SRM data från proffsen på tempoetapperna i alla grand tours snittar de bästa strax över 400 watt i en timme och landar på ungefär 50 km/h och då är det ju varken helt platt eller vindstilla. Kolla bara på den här gamla artikeln om Chrisopher Froome's tempoetapp i Vueltan för ett år sedan. De har i och för sig ganska bra cyklar och framförallt ganska aerodynamisk position på cykeln. Notera att jag satt upprätt under detta test då jag är värdelös i tempoställning. En duktig tempospecialist har nästan samma effektutveckling i tempoställning som när de sitter upprätt.

För de som undrar så mäter wattbike och SRM på exakt samma sätt och båda mäter väldigt säkert. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju även att det kanske var fel på cykeln, så idag körde jag den andra cykeln IKSU har och att båda mäter fel är omöjligt.

lördag 20 oktober 2012

Brutit handen

Hade planerat att skriva om vilken underbart vacker dag det var idag och att jag börjar bli lite småkär i cykelcross. Istället får jag skriva om min dag på akuten.

Var knappt ett moln på himlen idag och jag var riktigt sugen på att köra distanspass i skogen. Gick bra tills vi kom till en väg som blivit totalförstörd på grund av regnet och inatt frös det så att det i princip var som att cykla i ett stenrös. Gick inte så fort när jag vurpade, men tillräckligt för att jag skulle göra en kullerbytta rakt ner i diket. Först tänkte jag "Vad pinsamt att ramla..." några sekunder senare insåg jag att jag var helt genomblöt eftersom det var vatten i diket. "Vad jobbigt att vara blöt hela vägen." tänkte jag då, kände att handen var lite öm men det var inte så farligt. Det var först när jag satte mig på cykeln och fortsatte köra på den skuttiga vägen som jag insåg att handen kanske är bruten. Som tur var så kom vi strax efter ut på asfalten och jag kunde då köra hela vägen hem med en hand på styret. Inte så smart dock eftersom jag hade andra handen ganska lågt och den blev väldigt svullen. När jag väl kom in på akuten skickade de mig till Ålidhem vårdcentral istället för att bli undersökt av läkare där. Nästan samtidigt som jag kom dit kom två andra personer, en som fått en köttkvarn på tån (och gick till akuten från Ersboda... Med en krossad tå!) och en som hade ramlat i trappen, plus barnbarn (som tvingade mormor till akuten) till den senast nämnda. Vi följdes åt hela vägen i alla väntrum, de hade många historier att dela med sig av och en av dem var idrottspsykolog så de 6 timmarna i väntsalarna gick ganska fort.

Rykande färskt gips från akuten.
Nog med gnällandet och lite mer positivt tänk! Jag kan ju fortsätta träna, det är inget problem, och det var vänster hand jag bröt så jag kan ju plugga inför tentorna nu i november. Jag har ju inte ont så länge jag inte rör på handen vilket jag ändå inte kan med gipset. Så det enda jag behöver bekymra mig över egentligen är att det är lite otympligt att bara ha en hand, och att jag endast kan spela sc2 som en clicker :P.

Om man bortser från min brutna hand är jag i riktigt bra form. Det är ju meningen att man ska bli sämre på hösten efter en massa vila och inte så intensiva pass. men jag bara fortsätter att bli bättre trots att jag varit så sjuk hela hösten. Igår provade jag att köra lite intervaller på wattbiken och jag klarade 470 watt i 3 minuter (!!!) och då var jag  inte riktigt uppvärmd, inte riktigt mentalt inställd på att köra in i kaklet (som man måste vara inför ett riktigt maxtest) och hade inte vilat dagen innan. Jag tänkte vila imorgon och ställa in mig på att klara 470 watt i 5 minuter på måndag. Det borde jag klara med tanke på att 3 minuter gick hyfsat lätt. Men ärligt talat känns det lite för bra för att vara sant så jag ska prova att köra på den andra wattbiken ifall det skulle vara fel på den jag använde. Vilket jag misstänker för 470 watt i 5 minuter på 72 kg, och en formkurva som fortfarande pekar rakt uppåt efter drygt ett års seriös träning, låter lite för bra för att vara sant. Man måste ju vara realistisk. Sammtidigt vet jag ju att en wattbike är otroligt säker och sannolikheten att den mäter fel trots att den är relativt ny faktiskt är väldigt låg. Dessutom har jag väldigt hög syreupptagningsförmåga. Senast jag testade hade jag 81,6 och då förväntade jag mig att inte öka mer men ärligt talat tror jag att den är högre nu. Man börjar ju fundera på vad som händer om man tävlar seriöst på elitnivå 3-4 säsonger så man får lite rutin och vana, och fortsätter träna ordentligt. Ingenjörskarriären kanske får vänta ett par år :). Känns liiite långt borta med en proffskarriär när man har kört två tävlingar på elitnivå, men siffrorna ljuger ju inte (hoppas jag). Så jag har ju talangen. Uppenbarligen har jag ju självförtroendet också. Motivationen och viljan att lyckas behöver vi inte ens prata om, det måste vara nåt fel på mig gällande den punkten. Talang + motivation + självförtroende = :D . Notera att jag inte _räknar_ med att bli så pass bra, jag _hoppas_ på det. Jag kommer bli supernöjd om jag kan slå mig in i svenska eliten nästa säsong, vilket är mitt mål för tillfället, och med "slå mig in i eliten" menar jag inte att jag ska vinna svenska cupen eller SM, utan att jag kan öht ha med eliten att göra. Efter att jag uppnår det målet får vi ta nästa steg på den oändligt långa stegen.



lördag 13 oktober 2012

Långtur idag

Idag körde vi långtur i ruskingt oktoberväder till Åbrånet. Lite spännande eftersom vi körde på vägar och stigar som ingen hade kört på innan men Tom var väl förberedd med karta och GPS. Hade ingen aning om att det finns så mycket skogsvägar i Umeåtrakterna. Man kan ju i princip ta sig överallt utan att åka på asfalt. Vart cirka 10 mil idag på nästan bara på skogsvägar och stigar, riktigt kul! Men min teknik i skogen är ju inget vidare så de fick vänta på mig efter de svåra utförskörningarna.

Vägbeskrivning. Ingen fattade förutom Tom och Sune Westman som hade planerat rutten. 
Fler och fler vek ner sig efter vägen eftersom det var duktigt mycket backar. Här är tappra skaran som tog sig hela vägen till Åbrånet.
Efterlängtad mat. Köttet var från gårdens egna avelsdjur och var det var makalöst gott. Satt inte fel med varm soppa till då det var ganska kyligt och rått ute.
Idag körde de även cykelcross på riktigt i Falun då CX-cupen är där och härjar. Darvell vann i vanlig ordning, men Öijer behåller ledartröjan då han har varit med på alla deltävlingar och fightats om topplaceringar varje gång.

fredag 12 oktober 2012

Welcome to the Family!

Idag kom en leverans från Falun med världens två bästa saker. Mat och en Cykel. Närmare bestämt en Cykelcross som jag ska ha för att cykla på lite fina grusvägar med samt till vintercykling. Det är ju inte min cykel men jag får låna den tillfälligt av min Far som tycker jag ska ut och cykla på vägarna istället för att bara köra inomhus under vintern. Nu kan jag äntligen hänga med på de omtalade crossturerna och imorgon ska det köras den legendariska slingan "Sunes backar" med grabbarna i Gimonäs CK. Börjar bli lite trångt med alla cyklar på 20 kvadrat. Ska skaffa fler upphängningsanordningar som jag har till min linjecykel.

Från vänster, cykelcrossen Bertil (Scott CX Comp), linjeloppscykeln Sture (Giant TCR Composite) och Tempocykeln Uno (Ridley Dean 1113a)
En väldans massa mat, bland annat 10 liter GI-müsli! De måste tro att jag svälter där hemma ;)
Man börjar se i andra cykelbloggar att det gnälls väldigt mycket över bristande motivation så här i hösttider. För att motverka det kan ju jag säga att jag fortfarande är taggad till tusen och ser fram mot all cykling i höst och vinter, men framförallt till nästa tävlingssäsong såklart!

onsdag 10 oktober 2012

Monsterpass

5h i förrgår och 4h igår på IKSU. Riktigt skönt att komma igång med grundträningen på riktigt. I måndags kändes det sådär och jag tror att det berodde på för dålig med både kolhydrater och salt innan och under passet. Man svettas ju ganska mycket under ett så långt pass så det är viktigt att få i sig ordentligt med salt, och varför man behöver kolhydrater säger ju sig självt. Så igår preppade jag med en lunch på cirka 2000 kcal och hade med mig lite snacks att ta under passet. Helt annan känsla. Efter 3 timmar på crika 75% av max i snitt kände jag mig fortfarande hur fräsch som helst. Så sista halvtimmen körde jag all-in på 85-90% av max. Vet inte riktigt vart min mjölksyratröskel ligger nu för tiden eftersom jag inte kör med pulsband längre men det var runt den jag låg sista biten i alla fall. På slutet bestämde jag mig för att avsluta på topp med en 1 min spurt. Ganska intressant att se vad man kan åstakomma i en långspurt efter 4 timmars cykling eftersom det är viktigt att vara snabb på slutet av en tävling. Så jag ställde mig upp och la i en tuuung växel och drog till en början ungefär 800 watt, det visade sig vara lite optimistiskt då jag landade på strax under 700 watt. Om man antar att jag hade klarat 700 watt om jag inte hade haft lite för höga tankar om mig själv i början landar jag på 9,7 w/kg med mina 72 kg som jag väger när jag är i form. Alla långspurter jag kört i sommar under träningspassen har lönat sig. Jag är ju inte explosiv för fem öre men ganska bra mjölksyratålighet tyder det på att jag har. I en klungspurt funkar det ju självklart inte att spurta på detta viset. De riktiga spurtarna lägger ju sig bara bakom mig och spurtar på riktigt de sista 200 meterna istället. Men det funkar i en avslutning som är lagd hyfsat brant uppför. Typ en Gilbert spurt.

Hur som helst tror jag på att köra träningpass som liknar tävlingar så mycket som möjligt. Många väljer att ha överdrivet strukturerade träningpass där de kör så här många watt så här länge. Visst, du får bra kontroll på din träning men jag tror det är bättre att blanda träningpassen med lite inslag av varje. Till exempel istället för att köra 4 minuters intervaller med 3 minuters vila (standard vo2max intervaller) 7-8 gånger på ett träningpass, så lägger man in lite sånna intervaller när man känner för det i ett större pass. Jag vet att det är många som hatar att köra intervallpass och struntar därför helt i att köra dom. Ett tips är att lägga in lite 3-4 minuters intervaller i dina längre pass istället. Då blir det inte bara roligare. Intervallerna blir effektivare och du får ett träningspass som liknar en riktig tävling mer.

fredag 5 oktober 2012

Vi provar väl igen då

Efter att ha varit sjuk, frisknat till och sedan blivit sjuk IGEN, så provar vi väl en gång till att sätta igång med grundträningen. Idag körde jag intervaller i tempoställning kombinerat med styrkepass. Kändes väl rätt ok med tanke på hur mycket jag varit sjuk den senaste tiden. Efter en kort uppvärmning körde jag 400 watt i 5 minuter och kunde ha kört på 5 till om jag hade gått in för det. Så formen är ju inte helt bortblåst efter min fina säsongsavslutning. Tog det lite lugnare de andra intervallerna, men det spelar faktiskt ingen roll hur hårt jag kör i tempoställning, jag får ont i rumpan och baksida lår även om jag  snurrar på 200 watt vilket jag klarar en evighet annars. Det är ju positivt för det betyder att jag egentligen bara måste köra lite längre pass på tempocykeln utan att trycka på som en dåre för att bli bättre på tempo. Idag skrapade jag ihop totalt 40 minuter i tempobågen vilket får duga. Efter intervallerna körde jag ett gammalt hederligt benpass med knäböj, benpress, benspark och utfall. Herregud vilken träningsverk jag kommer få imorgon. Har inte tränat ben på gymmet på mer än ett halvår och jag känner av det redan nu. Härligt, då känner man att man lever! 

I mitt förra blogginlägg skrev jag ju att jag letar elitlag till nästa säsong, och ett par dagar senare skriver Öijer detta blogginlägg. "Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag inte vill missa någon som kan vara intresserad, för jag tror mig veta att fler är intresserade." skrev Öijer. Jag kände mig ganska träffad så jag skickade iväg ett mail snabbt som attan och vips så blev jag del av Falu CK Elit nästa säsong. Kul! Bara ungefär 6,5 månader kvar till premiär. Lika bra att börja räkna ner redan nu ;)

Läste här om dagen en väldigt intressant artikel som handlar om warp speed. Fysiker som man är kan man inte låta bli att fundera på vad man kan använda detta underverk till, om det mot förmodan kommer fungera under våran livstid. Då slog det mig att UCI har ju regler mot motorer som driver cykeln framåt (vilket ju är en ganska befodag regel), men en sån här motor driver tekniskt sett inte fordonet framåt. Den bara använder rymdens oändliga expandering för att "trycka ihop" avstånden relativt fordonet framför och "dra ut" avstånden relativt fordonet bakom. Enkelt! Låter det som ett skämt? Ja det tycker alla vettiga människor i alla fall. Men efter att ha läst på tok för mycket relativitets teori, kvantmekanik och annan mindfuck science tvekar jag inte en sekund på att detta kan fungera. Ett litet problem är ju dock att det blir ganska svårt att väja för andra cyklister och fordon. Man får helt enkelt göra en tidig all-in utbrytning innan man sätter på motorn för att öka avståndet till klungan lagom mycket. Men man får se till att göra det på en raksträcka dock för att ta kurvorna i 10 gånger ljushastigheten kan bli svårt. 

Såhär tycker jag i alla fall om att NASA börjar forska seriöst i warp speed, och att jag äntligen börjat lira sc2 kampanjen efter att ha fått spelet i julklapp för snart ett år sen av min bror: 

lördag 29 september 2012

Summering och planering

Min första säsong som tävlingscyklist gick lite stapplande i början men mot slutet gick det bättre. Tävlingarna jag har kört är SolleröloppetRingenloppet, Elisedals GPGimonäs Bikeboost, Norrlandsmästerskapen. Med facit i hand är det allderles för tunnt med tävlingar. Jag körde egentligen bara två riktiga elittävlingar, Ringenloppet och Elisedals GP, och där vart jag ju krossad på grund av mina ringa tävlingserfarenheter. Till nästa säsong ska jag lägga upp träningen annorlunda. Det jag framförallt ska ändra på i träningen är att jag ska lägga in mycket mer explosivitetsträning på cykeln. Även om jag aldrig kommer vinna en spurt i en elittävling är det ändå bra att ha lite klipp i benen eftersom det underlättar att positionera sig i klungan och man slipper jaga ikapp sin rygg efter ett igångdrag.

Dessutom ska jag tävla mycket mer nästa säsong. Tävlingar jag är sugen på att köra är alla deltävlingar i SWEcup, Solleröloppet, SM, Tour of Jämtland, Gran Fondo Kungsbacka, Velofondo Vårgårda och många fler. Ja, egentligen alla elittävlingar i Sverige. För att detta ska fungera optimalt vill jag även ha ett lag att tävla med nästa år. Jag trivs väldigt bra i Gimonäs men det är inte så ofta någon tävlar i elitklassen och jag vill inte köra själv hela tiden. Jag kommer ju självklart inte lämna Gimonäs, men eventuellt tävla för någon annan klubb som har ett elitsatsande lag. Eftersom jag bor i Falun under hela säsongen är ju Falu CK ett ganska lockande alternativ. Jag har ju inte så mycket till meriter att komma med vilket begränsar mina möjligheter, men det hoppas jag att det blir ändring på efter nästa säsong. Nu har jag avverkat mitt år som lärling och nästa säsong hoppas jag kunna etablera mig i Sverigeeliten på riktigt.

Jag är även sugen på att köra vätternrundan nästa säsong. Om jag ska göra det blir det i så fall med en sub7 grupp. Börjar bli dags att hitta en sådan i så fall. Några tips?

torsdag 20 september 2012

På (Umeå GP-) banan igen!

Då var man på banan igen! Både med bloggandet och träningen. Testade lite idag och det kändes bra med tanke på att jag varit sjuk i två veckor nu, förutom att det var väldigt kallt när solen gick ner. Idag tänkte jag slå två flugor i en smäll med cykelturen, dels ville jag köre ett lugnt pass för att mjukstarta lite efter uppbehållet och dels ville jag leta efter någon bra bana att köra Umeå GP på nästa säsong. Tänkte att Umeå GP ska bli Umeås motsvarighet till Ingarvet GP som varje vecka under cykelsäsongen styrs upp i Falun av Falu CKs storbloggare Henrik Öijer. Varvbanan ska vara ungefär 1-3 km lång på någorlunda fin asfalt. Låter ju inte så svårt att hitta ett sånt ställe tycker man. Men med tanke på allt man måste ta hänsyn till blir det genast mycekt svårare. Banan måste ha bra sikt genom alla kurvor. Det får inte vara väjningsplickt på någon utav vägarna. Det måste vara glest trafikerat. Det måste finnas en relativt lång raksträcke för spurt. Det får inte vara tätbebyggt område.


Idag patrullerade jag norra Umeå för att hitta en bana. Min första tanke var Ersboda industriområde eftersom industriområden ofta är i princip helt öde på kvällar/helger, har bra sikt och fina vägar. Men det är för tätt mellan de trafikerade vägarna där så det blir för korta varv. Den längsta jag hittade var vid badmintonhallen och den var 3-400 meter bara. Allderles för kort. Jag tänkte vända hem eftersom det började bli kallt men när jag ändå är här kan jag ju lika gärna leta ordentligt. Jag åkte upp till Ersmark men hittade inget bra ställe så jag gav upp. Nu var det lite väl mörkt så jag bestämde mig för att åka på cykelvägen hem för att inte bli påkörd trots förädiskt hala löv och grus på den dåliga cykelvägen. Helt plötsligt kommer jag in i ett helt dött litet industriområde, med fina vägar och lagom svåra kurvor. Detta var ju bara för bra för att vara sant! Nu gällde det bara att hitta en slinga där man kan utnyttja högerregeln hela vägen och på så vis aldrig behöva veja för eventuella bilar. Mycket riktigt så fanns det en perfekt bana!

Varvbana i norra Ersboda.

Den är lite kort (720 meter) men det gör inte så mycket. Man får köra 3 varv istället för 2 mellan spurterna. Då blir det fler svängar, och fler svängar innebär igångdrag efter svängarna. Mer action alltså! Alla 4 svängar är ganska lätta men det är ju inga utpräglade GPspecialister som kommer köra i alla fall så det är väl lika bra att den är ganska snäll.


 Alla 4 svängar + spurtrakan.

Ska fortsätta leta banor men denna ligger högst på min lista just nu! Nog om det och vidare till någonting helt annat.

Jag vet att jag är lite sent ute men det struntar jag i. FREDRIK KESSIAKOF! Vilken kille. Femma på tempo vm 5,5 sekunder efter brons. En helt otrolig bragd. Det som är så intressant med Fredrik är att se hur han har utvecklats sedan han satsade fullt ut på landsväg. Denna säsongen har han hunnit med följande: Vunnit en tempoetapp i Schweiz runt (slog bland andra tempoguden Fabian Cancellara.). Slagits om bergatröjan i Tour de France (vart endast besegrad av en viss Thomas Voeckler), vunnit tempoetappen i Spanien runt (slog bland andra totaltvinnaren och 2000-talets bäste cyklist, Alberto Contador.) och nu senast femma på tempo vm i holland. Med tanke på hur bra han är på tempo och att han faktiskt är väldigt lätt borde han kunna bli ännu bättre i de långa klättringarna. Blir han det och om han blir lite mer stabil under hela etapploppet kan han vara med och slåss om slutsegern i Tour de France (!!!), om det blir en tempoetapp som passar honom. Hoppas verkligen att Astana har Fredrik som kapten nästa TdF, men det är kanske inte sannolikt med cyklister som Janez Brajikovic och Roman Kreuziger i laget. Det skulle hur som helst vara en sensation för svensk cykel. Man kan väl alltid drömma? :)

torsdag 13 september 2012

Sjuk :(

Då var det dags för den årliga höstförkylningen. Tidigare har jag bara blivit lite täppt i näsan precis när skolan drar igång men i år blev jag sjuk på riktigt. Så pass att jag inte kan träna, eller i alla fall inte vill riskera att träna. Har inte haft ont i halsen eller varit magsjuk eller liknande på flera år innan men nu mötta mitt immunförsvar sin överman (eller nåt...). Känner mig ganska pigg idag och i förrgår var det egentligen inte någon fara på taket heller men igår hade jag ganska ont i halsen så det var nog bra att jag inte tränade. Hade hoppats på att kunna göra ett till försök på tempocykeln nu på måndag då klubbmästerskapet i tempo körs. Denna gången utan att kunna skylla på hårt träningspass/festande dagarna innan. Ska testa att rulla lite imorgon för att se hur kroppen reagerar efter förkylningen och efter det bestämma mig för om jag ska vara med eller inte. Får väl ställa upp som flaggvakt/fotograf annars.

Börjar bli dags att skaffa saker så man kan fortsätta cykla under vintern. Så först och främst ska jag skaffa mig en cyclocross (en slags hybrid mellan landsvägscykel och mountainbike), sen måste man ju ha rätt kläder. Att klä sig ordentligt när man ska cykla i minusgrader i 4-5 timmar är ju inte helt enkelt. Hela paktet får kosta max ungefär 8-10 tusen, ganska liten budget med tanke på allt jag måste ha. Får kanske köpa Peder Larssons begagnade cyclocross men vet inte vad jag ska köpa för vintercykelkläder. Någon som har erfarenhet av att cykla på grusvägar med en massa snö i minus 10 och mörker? Vad ska jag ha för prylar/kläder för att det inte ska bli ett helvette?

PS: Tydligen var min vinst i Jämtland tillräckligt stor för att få en _liten_ artikel på cyclesport.se. Kul! Kanske dags för ÖCKs fotograf att införskaffa en bättre kamera? ;)

måndag 10 september 2012

Nybörjare... Igen

Jaha, då har man börjat om på ruta ett igen. Så kändes det förra måndagen och idag efter första riktiga tempopassen. Jag trodde ju att eftersom jag har ganska bra åkstyrka på linjehojen borde jag vara ganska bra på tempo, men icke sa nicke. Det är helt annorlunda att sitta på den där jäkla sadeln så långt fram med kroppen i den positionen. Efter 5 minuter skriker min rumpa och baksida lår att jag ska sätta mig upp i en vettig position. Envis som man är försöker man trycka på så gott det går och ignorera smärtan.

Varje måndag tar GCK tid på alla startande på en bana som är 21 km lång och lite kuperad. Förra måndagen fick jag 31:09 men då körde jag fel vid vändpunkten och förlorade kanske 10-15 sekunder. På samma bana fick Mats Nygren 29:04 (banrekordet innehar han på 29:03) så jag är alltså 2 minuter efter Mats som är en duktig tempocyklist. Låter kanske inte så mycket men det är galet mycket. Jag hade i och för sig blivit förvarnad om att inte förvänta mig särskillt mycket då det ÄR stor skillnad på att köra på en linjecykel och en tempocykel. Trots det känns det inget vidare att köra jämnt med cyklister som jag utan att överdriva krossar i ett linjelopp. Jag har klarat av att hålla 400 watt i 15 minuter. Visserligen inte i tempoställning men jag har ju bevisligen tryck i pedalerna så jag borde kunna få en mycket bättre tid.

Jag hade hoppats på att förbättra min mediokra tid från förra veckan. Istället ser jag att det står 31:25 på klockan när jag passerar mållinjen idag. Väldigt frustrerande. Visserligen låg vinden från fel håll idag och jag var lite sliten efter ett långt och hårt träningspass igår och långt och hårt festande i lördags, dessutom har jag ju insett att jag är lite av en humörcyklist. Vissa dagar händer det liksom ingnenting när jag tar i och andra kan det gå ganska fort. Men det känns som att jag bara försöker hitta bortförklaringar till mitt misslyckande. Jag är ganska besviken.

Sammtidigt vet jag ju att jag har potential och att resultaten kommer bara jag har tålamod. Jag ska lägga in i alla fall ett träningspass i veckan då jag sitter 30-40 minuter i tempoställning på de stationära tempocyklarna i IKSU i vinter. Jag ska vända min frustration över att vara sämre än jag hade hoppats på, till motivation att träna! Något som det visat sig att jag är ganska bra på. Det var ju inte så länge sedan jag fick storstryk av 50-åringar med ölmage i uppförsbacke. Det kan jag garantera att det inte händer idag vilken 50 plussare det än är, möjligtvis att någon riktig träningsnarkoman (typ Tom Pietilä) kan spurta ifrån mig eller är bättre på tempo, men aldrig uppför. Och snart aldrig heller på tempo... För jag ska fan slå mig in i Sverigeeliten på  tempo (och linje, men där är jag på god väg) en vacker dag! Kanske nästa säsong..?

måndag 3 september 2012

Säsongslut

Har fått en del önskemål om fler bilder i min blogg och möjlighet för fler än bara IKSU medlemmar att kommentera så nu har jag skaffat mig en blogspotblogg! Tycker det var passande att den nya bloggen börjar där tävlingssäsongen slutar. Och vilket slut på säsongen jag fick. Vinst på de två senaste tävlingarna! Bikeboost och Norrlandsmästerskapen. Inga stora tävlingar men det var ju ett par duktiga cyklister med.
Foto: Gösta Wendelius. 
Foto: Gösta Wendelius. 

Bilder från Bikeboost. Första bilden är på den fem man starka utbrytargruppen när vi har ungefär milen kvar att köra. Strax innan jag satte in min första attack. Gillar den andra bilden skarpt för jag vinner ju inte så ofta i en spurt, ska väl till att det är en backe och jag har bäst ben för tillfället. Ska tilläggas att både Peder Larsson och Victor Andersson hade kört tempo dagen innan vilket kanske kändes i benen.

Igår (söndagen 2/9 2012) körde jag säsongens sista tävling, Norrlandsmästerskapen i linje.

Dags för uppvärmning!

Inte så många till start men ingen dålig konkurrens. Banan låg runt Hoverberget som ligger i södra Jämtland. 9 gånger körde vi för att sedan vända upp och bestiga berget. Rolig och snabb bana med lite småbackar och vind från Storsjön. Östersunds junisar såg till att man inte somnade i sadeln utan attackerade friskt i de små backarna redan från start. Inte så smart kört kanske men det är ju därför de ska vara med och tävla mycket! 

 Startfältet.

Det fortsatte med lite halvhjärtade attackförsök från alla håll. Jag försökte också attackera vid ett tillfälle. Det var vid banans enda någorlunde svåra kurva som jag ökade farten och tog kurvan så snabbt jag förmådde för att ha så mycket fart som möjligt i backen som kom precis efter kurvan. Ville egentligen inte komma loss utan tanken var att jag skulle ha mycket mer fart genom kurvan än de andra så de fick accelerera i backen vilket försurar benen rejält. Det gick bra förutom att min lagkamrat Kalle Walleij missbedömde kurvan och körde ner i diket. Han klarade sig dock utan att ramla och kunde jaga ikapp snabbt.


 Drar på lite för att känna på dagens ben.

Nästa varv gjorde jag samma sak och fick med mig Gustaf Berglund och Kalle.

Tre man i utbrytning, jag, Kalle Walleij och Gustaf Berglund. Jag försöker visa att jag vill veta tidsavståndet.

När det var två varv kvar hade vi fått en stabil lucka och vi visste att det inte fanns en chans att juniorerna och de andra skulle kunna jaga ikapp. Då sa jag till Kalle att jag skulle attackera när Gustaf låg och körde för att vi skulle hänga av honom för att säkra första och andra plats. Det gick inte så bra eftersom Kalle inte var med när jag stack så jag väntade in dem istället för att försöka köra ifrån och riskera att stumna i backen. Med facit i hand var det dumt gjort av mig eftersom Gustaf nu inte tänkte hjälpa till att dra eftersom vi kanske skulle försöka med samma sak igen. Vilket han såklart gjorde helt rätt i för vi hade nog försökt igen. Det i cyklingen fruktade momenten som kallas rävspel uppstod då alla ville spara sig till backen, så klungan höll på att äta upp avståndet. Då sa Kalle till mig att han skulle köra sista biten till backen för att klungan inte skulle komma ikapp och på så vis säkra minst en andraplats till mig, vilket driv den killen har på flacken. Riktigt stort gjort! I foten av berget var han helt slut och med en allderles för tung utväxling på cykeln och allderles för mycket mjölksyra i benen går det inte fort uppför 15-20% lutning. Så det var mig och Gustaf det stod mellan, jag gick upp och körde mitt tempo. När det brantade på ökade jag trycket eftersom det är onödigt att trycka för mycket i de flacka partierna då han tjänar mycket på att ligga på rulla där. Benen vart såklart surare och surare men när han tillslut släppte vart det lätt att ignorera smärtan och bara köra på till mållinjen.

Nästan uppe!

Skitig men glad Norrlandsmästare... Fin mustasch fick man också ;)

Riktigt skönt med den avslutningen på säsongen jag fick. En riktigt självförtroendeboost till nästa säsong. Dessa minnen kommer jag plocka fram om jag har tråkigt på något pass i vinter. Nu får jag äntligen upp tempocykeln till Umeå som jag ska träna flitigt på. Tror jag har bra chans att bli duktig på tempo eftersom jag har mycket typ 1 muskelfibrer, jag är lång och framförallt har jag motorn. Måste bara träna upp tröskeln och bli bekväm på tempocykeln. Det tar ju två till tre år innan man blir vän med sin tempocykel sägs det. Hoppas på att min Ridley Dean och jag får en bra relation snabbare än så ;)